2013-12-22
11:32:00
Ett möte med en munk
På väg hem från Pyin Oo Lwin stannade vi till i Mandalay några timmar innan vi tog en nattbuss vidare tillbaka till Yangon.
Trucken vi åkte till Mandalay var inte direktopackad... två meter grönsaksknippen uppåt som skulle lastas av vid en marknad och ett par kubikmeter innuti där även vi satt.
I Mandalay såg vi inte så mycket mer än busstationen och en bro. Men denna bro, "U-Bein's Bridge" var en 1,2 km lång gångbro som brukats i åratal av lokalbefolkningen. Bilder från bron pryder framsidan på min guidebok samt lonely planets South-East Asia bok, det jag vill få fram är att den är känd. Vi mötte busslaster med turister som, liksom vi, skulle gå på, ta kort på, ja se denna kända bron. Lyckligtvis gick det också lokala fiskare och munkar över bron mellan souvenir och snackförsäljningen. Jag fick ändå lite av en chock när jag såg så många västerlänningar på en och samma plats, något för mig fram tills då varit ovanligt. Som ni ser är bron byggd av stolpar och plankor, utan säkerhet alls på sidan. Men verkade inte vara många som ramlade i ändå, tur.
Under regnperioden är allt täckt av vatten men nu är det perfekt tid att plöja åkrarna. Inga traktorer här inte, det är oxar som gäller! Så mysigt! Drömmer mig smått bort lite till odlande och självhusållning.
Ungefär mitt på bron känner jag igen en munk som vi åkt förbi med hästvagnen från trucken. Han börjar prata med mig, vill lära sig mer engelska säger han. Brukar komma hit och prata med turister för att förbättra sina språkkunskaper. Vi småpratar lite medans vi går över bron i sakta mak. Familj, drömmar, fotboll, ja samtalsämnena seglar förbi. Han vill kunna lära barnen i sin hemby engelska men bor nu långt hemifrån. Jag funderar på vad som är annorlunda med denna unga man, hur det kommer sig att han valt ett liv som buddistisk munk. Han ville hitta frid sa han. Det blev ett möte mellan två människor från olika världsdelar, olika kultur och med olika tro. Respektfullt, ingen pajkastning. Jag fick nya tankar, vad spelar det då för roll vilken religion man hör till? Vi söker också frid, Guds frid i våra liv. Jag kan inte säga eller uttala mig om skillnaden mellan den frid de söker och vår Guds frid jag får leva med. Däremot tänkte jag lite att allt inte handlar om frid. Det finns så mycket annat som är viktigt i min relation till Gud, att fokus inte handlar om vad jag får ut av det utan att jag får leva nära i upp och nedgångar och i tillit till Fadern. En stor grej är också att jag tror på ett liv efter döden. Ett liv i himlen med Guds härlighet, fullt av kärlek och liv. Jesus sa i Johannesevangeliet 14:6 Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." Det är fantastiskt och även om jag inte förstår allt så får jag leva i tillit till en som gör det och vägleder mig genom livet.
Fantastisk solnedgång! "Shine Your light on us."
Allt Gott och Herrens välsignelse och vägledning denna afton,
Maria
2013-11-01
14:51:00
Long time, no see
Jag vet att ni säkert undrar vad jag egentligen hållt på med här borta senaste tiden så här kommer en liten uppdatering. Vi spolar tillbaka klockan lite så luta er tillbaka den 25 oktober och ta del av veckan som gått i Burma.
Julen kom tidigt i år
Fredagen den 18 oktober landade ett flyg från Bankock här i Yangon. Med det flyget kom en väska. I den väskan låg en tygkasse. Innehållet i den tygkassen, ja julafton! :)
Tack till mor och far som plockat ihop och skickat med detta och Emelie som fraktat med sig ända från Norrland!
Det var inte bara fina presenter som påminde mig om julen just den här helgen. Buddisterna har två lite större festivaler som de firar. Den ena är vattenfestivalen då man kastar vatten på varandra, så det gäller att ha oömma kläder när man går ut, alternativt stanna inne. Den andra var helgens ljusfestival. Buddisterna offrade ljus vid sin budda vilket troligtvis ska bringa tur(okej jag erkänner, jag är ingen expert på buddism), dock missade vi ljuse på kvällen då vi skulle se detta vid självaste Shwedagon. Men vi fick ändå ta del av det som påminner lite om juletid, nämligen lamporna i fönstren. Det var inga 7 armade ljusstakar som hemma men blinkande ljusslingor och dylikt hängdes i fönster och i shoppingmalls. Fint när det lyser upp i mörkret. Ett och annat fyrverkeri har vi även sett så tankarna dras ännu mer till decembermörkret i Sverige.
En vecka med nya intryck
Det var inte bara paketen hemifrån som Emelie förde med sig. För varje gång hon reagerade på något nytt kom jag ihåg mina egna reaktioner på allt som var nytt och insåg att jag börjat vänja mig vid en hel del. Vi fick även för första gången åka buss själva ut till North Dagon(där församlingen vi är i mest befinner sig) vilket vi klarade utan alltför stora bussmissar och oenigheter vilket medförde att vi även dagen efter fick godkännande att åka själva.Att ha någon som kanske lite mer analyserar ens lektion bidrog till att jag själv började tänka efter lite mer vad och hur jag undervisar. Nyttigt! Blir nog en och annan förändring i innehåll kan jag tänka mig.
Annars var det en vecka med härlig gemenskap innan vi på torsdagen begav oss ut på äventyr.
Looking for lions by bike
Tidigt på torsdag morgon ger vi oss av mot bussen som ska föra oss till Bago, en pagodfylld stad två timmar bort. Istället för buss blir det dock tåg och lyxiga sådana, vilket innebar mjuka säten istället för hårda bänkar. (vilket uppskattades på den skumpiga tågfärden av en trött tjej.)
Väl där haffas vi av några som vill visa oss runt till alla pagoder och därmed tjäna sig en slant. Lite smått hungriga köper vi öppna bussbiljetter till hemfärden och hyr med deras hjälp varsin cykel. Vi hinner dock snappa upp att det i alla fall finns en pagod med en gammal stor orm i och en med lejon, det kan ju vara intressant att se, lägger det på minnet. Biljettmannen visar oss sedan vägen via busshållplatsen till en coffeeshop där vi intar en enkel brunch(nudlar och vatten). Ytterligare en man som vill visa oss runt till alla pagoder dyker upp men vi försöker hövligt men bestämd säga att vi inte är särskillt intresserade av pagoder utan mest vill cykla runt och se oss omkring. Sagt och gjort, vi beger oss mot en liten väg som följde floden och börjar cykla.
Inte så långt faret stötte vi på vägg och golvbygge. De omlottade bambulängder så det blev redo för husbygge. Se nere till höger.
Vi fortsatte längs samma väg en bra stund och tog en paus där Emelie och Agnes gick till en pagod och Lina blev bjuden på dricka av ett kortspelande gäng i olika åldrar.
På väg tillbaka mot staden cyklade vi igenom lite byar och kom sedan fram till en fin liten damm där man inte alls fick doppa fötterna. Oops, det var dricksvatten. men fint var det!
Efter en liten paus med vätskepåfyllning begav vi oss mot ormpagoden. Vi cyklade på betonggator och genom en soptipp, uppför en backe och ner för nästa. Tillslut, efter att ha följt efter en turistpickup var vi alltså framme. Jag höll mig lite tillbaka, hade varken bästa nivån av energi i kroppen eller jätteglad åt ormar, men såg ändå en enligt guideboken över 100 år gammal pytonorm. Den var gigantisk och troligtvis neddrågad. Bara mat i magen och ett besök hos lejonen som fattades nu då. Maten prioriterades och det blev ris på första bästa restaurang med vegetariskt alternativ. Cykel genom stan mot lejonen. Till vår hjälp hade vi en handritad karta och hjälpsamma människor.
När vi kom till det som skulle vara rätt pagod ser vi inga lejon. Det som möter oss istället är detta:
Alltså lion och lying låter inte helt olika med burmesiskt uttal, jag lovar. Vårt sökande efter lejonen fick ett abrupt slut då vi mötte denna gigantiska budda som låg och solade. Endast ett besök på marknaden där frukt till hemresan, däribland en hel vattenmelon, inhandlades hanns med innan jag och Emelie begav oss mot busshållplatsen för att lämna tillbaka cyklarna och sätta oss på bussen som skulle ta oss tillbaka till Yangon. Istället för att hoppa på en buss däremot kom biljettmannen förbi med sin motorcykel som vi fick hoppa på och åka några minuter på tills vi kom fram till den verkliga bussen. Istället för middag åt vi frukt. En halv vattenmelon är ganska mättande ändå...
Bönenatt på förbjuden ort
Torsdag kväll, efter äventyret med cyklar runt i Bago, är jag lagom mör. Men har man gått med på att hänga på en bönenatt så har man. Det börjar bra, jag somnar till i bilen på väg till huset där västerlänningar egentligen inte får spendera en natt, vi får höra om denguemyggor som härjar och att de oftast är ett gäng utanför myggnätet när de brukar kliva upp på morgonen. "Men jag som inte har med myggmedel", tänker jag och ber att Gud ska beskydda oss.När man dessutom precis hört om en utlänning som åkt till Bankock för behandling blir man lite skrajsen.
Sen kommer den kanske bästa natten här i Burma!
Emelie har tagit med sig kakor och huset bjuder på solroskärnor. Det är en sån familjär stämning i hela huset, barnen sover på golvet där nere, några av tjejerna håller på i köket och donar, vi får hjälpa till lite innan vi går upp och sätter oss i en ring. Vi är ett femtontal personer samlade för att söka Gud och hans vilja för detta landet och våra liv. Vi börjar att be för varandra, en efter en runt i cirkeln. Sen börjar arbetet. Vi ber för DMM, för församlingsgemenskapen, de nyfrälsta och pastorerna/evangielisterna. Vi ber vidare för hela Myanmar(Burma), för regeringen, alla kristna, att Gud ska bereda marken och komma med revival. Vi ber för kontakten mellan Salt och DMM, för Emelie och hennes resa hem. Vi ber för oss volontärer, för framtiden med skolan när vi lämnat landet. Vi ber om helande för alla sjuka, frihet till fångar och hjälp till de fattiga. Så konkreta böner, så uppiggande, så direkt från hjärtat.
Vi tar en liten paus och går ner och äter kycklinggröt tillsammans på golvet, så härligt, innan vi går upp för att avsluta med att göra som Jesus. Tvätta varandras fötter.
Det var en speciell känsla att se dessa flickor bli betjänade, de som så ofta hjälper till, fixar och donar, få sätta sig ner och bli omhändertagna en liten stund. (Dock hängde inte kameran med utan det blev en bild när de, som så ofta förr, betjänar)
Någonstans under tiden vi delar denna gemenskap öppnas mitt hjärta så för detta landet och kanske speciellt de här människorna som jag får dela en sådan underbar tid med.
Efter detta tyckte de att vi skulle gå ock lägga sig. De hade bäddat så fint åt oss på golvet med varsin filt och myggnät! (Stort tack för det!) Några timmars sömn blev det ändå men jag vaknade ganska tidigt ändå utan att vara alltför trött. Det blev en mysig promenad med Samoy/Chitsan(en av tjejerna vi hänger med, kan vara den som är bäst på engelska, mycket tack vare 4 år i Singapore kan jag tänka mig) längs gatorna i North Dagon. Med tanke på att det var förbjudet för utlänningar att alls vara där för inte allt för länge sedan och att det fortfarande är förbjudet för oss att sova hemma hos folk är det nog inte alltför många som vart ute så tidigt och vandrat omring i den stadsdelen. Det är ganska häftig upplevelse och en bra start på dagen!
Att få dela tro med andra går över både kultur- och språkbarriärer. Vi tror på samma Gud som blev människa i Jesus Kristus. "Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära." Fil 2:6-11
Amen!
Var välsignade mina vänner runt om i världen!
Allt Gott,
Maria
2013-09-26
17:01:26
Helt i Guds hand
(Detta inlägget skrevs för några dagar sen men internet la ner och har inte funkat riktigt sen dess men bättre sent än aldrig)
När man är ute och reser är det inte bara så att man gör och upplever massa olika saker. Det gör man, men under tiden går man igenom en hel massa på insidan också. Ni kanske inte känner igen er men jag har fått erfara det några gånger. Det är inte så att jag inte gör det när jag är hemma men på nåt sätt är det som att mycket ställs på sin spets lite snabbare när mycket är nytt. Det går upp och det går ner. Man är pigg och man är trött, taggad och inte. Lite av det som snurrar runt i mitt huvud är något som jag insett är ungefär samma som hemma nämligen; Hur lever man nära Gud? Hur lever man med öppna öron och öppet hjärta, sådär jämt? Jag längtar verkligen efter mer av Gud i mitt liv. Är han Kung over universum och Kung över mitt liv vill jag inte konkurera om kronan.
I helgen var jag och Lina på ett möte på engelska i en annan kyrka som jag hade fått höra om innan jag åkte. Nu tog vi oss då iväg och vad härligt och nyttigt det var att kunna förstå predikan och utmanas. Jag tror absolut att Gud är med och berör oss på de andra gudstjänsterna också men det är en annan sak än att det mesta i undervisning är våra egna vittnesbörd som man börjar kunna efter 4 söndagar i rad. Gud fick tid och talade till hjärtat. Påminde på nytt om hur otroligt stor, kärleksfull och kraftgivande han är.
Jag förstår att jag kommer fortsätta känna tomhet ibland och att den här frustrationen över mina stängda öron mest troligt kommer tillbaka fler gånger. Livet är en vandring, uppgångar som nedgångar. Jag har valt att vandra den med Gud som gång på gång påminner mig. Han lämnar mig inte och jag är så tacksam för det! Gång på gång får jag vrida om siktet, från mig och mitt till något viktigare, någon viktigare. Han som är vägen, sanningen och livet. Jag får fylla på med liv i livet. Glädje som bara bubblar över. Att vara älskad för den jag är.
He is jealous for me, loves like a hurricane, I am a tree bending beneath the weight of his wind and mercy.
Gud vill ju ha hela mig, hela tiden! Även de delar jag kanske glömmer bort inom mig. Det är nånting att påminna sig om, gång på gång. Bara vara med Gud och fylla på, uppnanas och älskas. För han har otroligt mycket kärlek till dig! Även när du inte alltid är medveten om det.
Nu har ni fått ta del av det som finns här inuti,
jag önskar dig allt gott,
med massa glädje och kärlek härifrån Burma.
