Saltvolontär i Burma

2013-12-30
16:00:00

Avskedsmiddag
Senaste veckan har varit full av "sista gången jag gör/träffar/ser..." och nu är det mindre än ett dygn innan flyget lyfter från Yangon. Kvällen till ära åkte jag och Lina hem till William på middag och upplevde en av mina bästa kvällar här i landet.
Till att börja med fick jag hjälpa till med maten. Inget svårt men att skala vitlöksklyftor tillsammans på köksgolvet kändes inte helt fel. Kanske skulle jag låtit bli stekpannan för den så fint stekta vitlöken fick en oh oh blick och lades på en assiett och en ny bunt åkte i tillsammans med resten av grönsakerna. De syntes heller inte till på matbordet senare...
Innan vi åt fick jag tre frågor från William och de översatte så att alla kunde förstå mina svar:
Vad har varit svårt?
Vad har varit bra?
Vad har du lärt dig/tar du med dig?
Jag fick förklara lite kulturella skillnader som jag inte riktigt förstod mig på och hur det var att komma hit. De lyssnade och kom med förklaringar på en del kulturella frågetecken. Det blev en härlig stund där vi kunde prata öppet och ärligt på djupet vilket jag verkligen uppskattade. Någon berättade att han vart rädd för västerlänningar och när jag fick frågan om hur många syskon jag hade(vilket kanske är bland det första man frågar innan man lär känna varandra och inte det sista man pratar om när ena är på väg bort...?) föll lite på plats kring hur det var svårt att riktigt knyta kontakter där i början.
Det blev en sån fin stund där och de bad för mig och jag kände mig riktigt ivägskickad i Guds omsorg
Sen maten, jag har sagt det förr att jag känt mig bortskämd här och den maten var otroligt god! Grillad majs har jag inte ätit på ett bra tag och det var så gott!l Fläsk/fisk/kyckling i olika former(fisk heter för övrigt samma sak som siffran fem,(varför fortsätter jag lära mig ord när jag är på väg härifrån?))
Frukt till efterrätt, (vad jag kommer sakna att aldrig ha långt till färsk ananas på gatan) fortsatt prat om allt och inget och en sista fotoshoot med allihopa innan det var dags för en sista biltur i Williams bil.
Nu är det bara att packa det sista, sova lite och ta farväl av denna storstad som jag kommit att kalla hemma senaste fyra månaderna.
Önskar er allt gott och Guds rika välsignelse över ert nya år!
Kram Maria
Kategorier: Guldkorn; | Ingen har kommenterat än bli den första!

2013-12-22
11:32:00

Ett möte med en munk
På väg hem från Pyin Oo Lwin stannade vi till i Mandalay några timmar innan vi tog en nattbuss vidare tillbaka till Yangon. 
Trucken vi åkte till Mandalay var inte direktopackad... två meter grönsaksknippen uppåt som skulle lastas av vid en marknad och ett par kubikmeter innuti där även vi satt.
 
I Mandalay såg vi inte så mycket mer än busstationen och en bro. Men denna bro, "U-Bein's Bridge" var en 1,2 km lång gångbro som brukats i åratal av lokalbefolkningen. Bilder från bron pryder framsidan på min guidebok samt lonely planets South-East Asia bok, det jag vill få fram är att den är känd. Vi mötte busslaster med turister som, liksom vi, skulle gå på, ta kort på, ja se denna kända bron. Lyckligtvis gick det också lokala fiskare och munkar över bron mellan souvenir och snackförsäljningen. Jag fick ändå lite av en chock när jag såg så många västerlänningar på en och samma plats, något för mig fram tills då varit ovanligt. Som ni ser är bron byggd av stolpar och plankor, utan säkerhet alls på sidan. Men verkade inte vara många som ramlade i ändå, tur.
 
Under regnperioden är allt täckt av vatten men nu är det perfekt tid att plöja åkrarna. Inga traktorer här inte, det är oxar som gäller! Så mysigt! Drömmer mig smått bort lite till odlande och självhusållning.
 
Ungefär mitt på bron känner jag igen en munk som vi åkt förbi med hästvagnen från trucken. Han börjar prata med mig, vill lära sig mer engelska säger han. Brukar komma hit och prata med turister för att förbättra sina språkkunskaper. Vi småpratar lite medans vi går över bron i sakta mak. Familj, drömmar, fotboll, ja samtalsämnena seglar förbi. Han vill kunna lära barnen i sin hemby engelska men bor nu långt hemifrån. Jag funderar på vad som är annorlunda med denna unga man, hur det kommer sig att han valt ett liv som buddistisk munk. Han ville hitta frid sa han. Det blev ett möte mellan två människor från olika världsdelar, olika kultur och med olika tro. Respektfullt, ingen pajkastning. Jag fick nya tankar, vad spelar det då för roll vilken religion man hör till? Vi söker också frid, Guds frid i våra liv. Jag kan inte säga eller uttala mig om skillnaden mellan den frid de söker och vår Guds frid jag får leva med. Däremot tänkte jag lite att allt inte handlar om frid. Det finns så mycket annat som är viktigt i min relation till Gud, att fokus inte handlar om vad jag får ut av det utan att jag får leva nära i upp och nedgångar och i tillit till Fadern. En stor grej är också att jag tror på ett liv efter döden. Ett liv i himlen med Guds härlighet, fullt av kärlek och liv. Jesus sa i Johannesevangeliet 14:6 Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." Det är fantastiskt och även om jag inte förstår allt så får jag leva i tillit till en som gör det och vägleder mig genom livet.
 
Fantastisk solnedgång! "Shine Your light on us."
 
Allt Gott och Herrens välsignelse och vägledning denna afton,
Maria
 
 
 
Kategorier: Livet i Burma, Tro; | Ingen har kommenterat än bli den första!

2013-12-17
17:24:15

Bara två veckor kvar
Så var det plötsligt bara två veckor kvar av detta äventyr. Äventyret med Gud som tagit mig över halva jorden till ett land där inte mycket var som jag hade väntat mig. Jag har fått erfara motgångar och medgångar och lärt mig ett och annat om mig själv, livet och världen runt omkring. Imorgon väntar sista lektionen med mina fantastiska elever. Om en vecka är det julafton som jag ännu inte vet hur jag kommer fira. Mycket om de kommande två veckorna är oklart men de lär minst sagt gå snabbt och sen kommer jag va där igen, på flygplatsen där vi landade och jag var rädd att vi inte skulle komma in i landet med de papper vi hade. Nu kommer jag vara på väg åt andra hållet, tillbaka till Sverige och nya äventyr i Umeå och Ersmarkskyrkan. Jag har nämligen fått jobb där och det känns jättespännande att få vara med och tjäna Gud med det jag kan.
 
Ska försöka komma med lite summerande inlägg här också innan dess. Samla tankarna, minnena, erfarenheterna och sortera in dem på rätt ställe i mig så att jag även i framtiden kan dra nytta av allt jag varit med om här borta.
 
Under tiden ni väntar på mer hoppas jag att ni alla har en riktigt bra adventstid fyllt med massa glädje och kärlek! Inte minst älskar Gud dig! Och lite kärlek från mig kan du också ta med dig ut i resten av veckan!
Kram Maria
Kategorier: Livet i Burma; | Läs 1 kommentar. Lämna den andra kommentaren!

2013-12-13
19:03:00

Lucia
Idag är det ju som ni vet Lucia. 13 December och den där extra julkänslan borde ju infinna sig. Pepparkakor, lussekatter, knäck, ja listan på julgodsaker kan göras lång. kanske har ni tagit chansen och ätit något av det? Surprise, surprise, det har inte jag. Men, däremot har vi ändå försökt ta vara på dagen och göra den kanske lite speciell. Eller ja, vi firade med att gå till bästa wifistället och kolla på:
Hehe ja om ni ser lilla cirkeln i mitten så ser ni att det buffras. Det hände lite nu och då men trots det lyckades vi kolla på hela fem avsnitt och vi är ikapp Sverige! Woho! Vi passade också på att lyssna lite till fin Luciasång från Örebro. Det var ljuvligt om det än spädde på lite hemlängtan. Det här blir den första jul som jag kan minnas när jag inte firar i Holmsund. Det känns spännande och bra om än lite tråkit då det inte verkar vara så mycket speciellt firande här, men jag kan ju ha fel, hoppas, hoppas. Fast vad är det egentligen vi firar? Är det firandet i sig som är det viktigaste? Det känns som att det så ofta är massa press på att allt ska vara så glatt och alla ska komma överens och va tillsammans och det i sig är ju inte fel. Men vad händer när det bara blir en fasad, något jag bara vill ha för att det alltid varit så. Det blir för mig en jul back to basic, to Jesus, som ju är basen, grunden i mitt liv. Fatta så sjukt galet det är att Gud, som är så stor och mäktig, blir en människa. Vilken kärlek! Och den får jag ta del av varje dag!
Så lycklig och tacksam till Gud för det han gjort och det han fortfarande gör!
Om du någonsin tvivlar på att Gud älskar dig, lyssna till Bibelns ord. Det var av kärlek till dig och mig som han gav sin ende son Jesus till världen. Och det är inte lite det!
Önskar dig massa Välsignelse denna Luciadag och varje dag i ditt liv.
Kram Maria
 
Kategorier: Livet i Burma; | Läs 1 kommentar. Lämna den andra kommentaren!

2013-12-10
09:07:21

Tack kära lärare för inspiration!
När jag vaknade igår var jag inte lite förkyld. Utan mycket! Jaja, bara att bita i sura äpplet och fylla på med C-vitamin i kroppen! Vispade till mig nyponsoppa som jag brukar när jag är förkyld, även hemma i Sverige.
Måste ha hjälpt för lyckades på kvällen hålla i en lektion på 1,5 h och bara snyta mig en gång! :D
 
Och vilken lektion sen! Var inte direkt peppad innan men hade på begäran tänkt köra lite skillnad mellan formell och informell engelska så jag hade inte så mycket att tänka igenom och förbereda. Det är nämligen nu jag säger tack till mina gamla lärare för de braiga uppgifterna som jag sparat på min dator och har haft en del nytta av nu när jag undervisat här i Yangon. Hehe så lite har jag stjält idéer från Draggentiden. Mina elever ska nu skriva två brev, ett formellt där de söker ett jobb och ett informellt när de är i Sverige och hälsar på. Får se hur det går, hoppas det blir bra!
 
Sen till gårdagens krock. En ny elev var med på lektionen men redan när jag frågade alla "How are you today?" såg han ut som ett frågetecken. Vad gör man? Jag kan ju inte helt ändra inriktning från en hyfsad nivå av engelska till nybörjarnivå? Dessutom är det mindre än två veckor kvar innan juluppehållet så jag förstår inte riktigt varför de fortfarande tar in nya elever i klasserna. Hm krångligt men vad kan jag göra?
 
Dagens boktips: "Att leva helhjärtat" Tack till er som gav mig den!
 
Allt gott och glad advent!
 
Maria
Kategorier: Livet i Burma; | Läs 1 kommentar. Lämna den andra kommentaren!

2013-12-08
14:47:35

"They love you"
Jag har mången gång hört berättas om när jag var fyra månader gammal, på besök i italien med mor min på morbrors bröllop. Mamma skulle byta blöja och i väntan på en ny sådan satt jag i en äldre dams knä. Ni kan ju gissa vad som hände, jo det är sant, jag kissade i hennes knä. Istället för att direkt hålla mig ifrån sig säger hon dock något som jag fått höra är ungefär: "Det är livets vatten".

Denna incident är något jag burit med mig och nu måste det finnas nån inbygd magnet i mig eller nåt. Först upp var under "Sweet December" kvällen då John, Williams son satt i mitt knä för första gången, givetvis ingen blöja, aldrig blöja, ingen har blöja. That's it! Han hade ändå bysor på sig men de stoppade inte mina byxor från att få sig en rejäl fläck. Livets vatten var det ja, tänkte jag och skrattade med då de runt omkring skrattade glatt. Till råga på allt hade vi firat hans 4-månadersdag tidigare under dagen. Samma ålder som jag varit...

Näst på tur är morgonen efter, under gudstjänsten. Jag sitter längst bak och där befinner sig även en liten gosse som jag börjar flirta med så fort jag får chansen. Denna gång sitter han inte i mitt knä utan står halvt och håller i mina båda händer, men en liten ström rinner över mina fötter. Tjoho!

Tredja gången gillt idag då jag sitter på exakt samma plats i kyrkan och givetvis finns det en liten gosse som jag såklart inte kan låta bli. Han kommer upp i min famn och verkar så glad och lugn. Jag tänker hur ironiskt det skulle vara om han kissade på mig. Det hinner inte gå många minuter innan han gör just det. En rejäl fläck över låret. Ja, livets vatten.

Jag berättar för mina vänner om hur så fort barnen kommer nära mig hamnar kiss på mig och de skrattar gott och säger. "They love you" Det är alltså definitionen. Så om du någon gång blir kissad på av någon behöver du inte oroa dig. De älskar dig, så enkelt är det bara!
Allt Gott,
Maria
Kategorier: Livet i Burma; | Ingen har kommenterat än bli den första!

2013-12-06
13:43:05

Sweet December

Klockan är efter tio på kvällen den sista november och vi blir hämtade av William för att åka ut och fira in Sweet December. Klockan är efter tio på lördagskvällen och vi blir hämtade av William för att åka ut och fira in Sweet December. När vi kommer dit är några från församlingen där men vi väntar på ytterligare några som ska komma. De ska bara kolla klart på en Arsenalmatch, sen kommer de. Sagt och gjort kommer männen in och sätter sig också ner och vi väntar tills klockan närmar sig tolv och sjunger Stilla natt tillsammans, de på burmesiska, vi på svenska. Kanske ändå att vi kan få lite julkänsla hit till värmen. Fantastisk tradition att börja december med att samlas och be tillsammans. Önskar bara att vi kunnat dra ut på det lite och sjunga fler julsånger och göra det till en hel bönenatt.

 

Sweet December i sig är hela december som är en enda månad av julfirande och ses som ett utmärkt tillfälla att dela evangeliet på. Varför inte ta med en granne till ett julkalas så får de ju höra om Guds kärlek till dem. Så smart! Gud välsigna alla julfiranden, öppna människors hjärtan och tala till de söker dig.

Ingen nattvisit till North Dagon utan gröt. Inte vilken gröt som helst heller; kycklinggröten är det ju som gäller. Tips till den som tröttnar på att äta kyckling och ris. Koka ihop allt till en lös gröt så kan det ju bli smarrigare om man har tur. Har man otur blir man magsjuk av den. Okej jag ska inte gå händelserna i förväg eller utan bevis skylla på en gröt men…

 

Att leka är ett lite nytt koncept för burmeser tror jag. Visst, barnen hittar ju på saker men organiserad lek för ungdomar och vuxna är något högst ovanligt. Det började lite spontant med lite klappramsor och trummande på glas och fortsatte till att vi satt där i en ring mitt i natten och lekte lite smått tillsammans. Tyvärr hakade inte männen på utan satt och skrattade åt oss, inte otrevligt utan uppmuntrande men det hade vart kul om de kunde släppa lös lite. Dags för fotbollsmatch istället och jag hakade på och såg hela första halvlek av en Real Madrid match, inte den roligaste då de var ganska överlägsna, så jag lät i pausen tröttheten ta över och gick ner för att lägga mig.

 

Mitt i natten i ett hus fullt med människor, en ståtoa och en mage som inte vill behålla det den så vänligt blivit fylld med. Behöver nog inte vidareutveckla den meningen mer. Klarade mig ganska lindrigt och fick sen förbön på gudstjänsten(tror jag för helt plötsligt när det var tid att dela böneämnen hördes mitt namn och alla kollade på mig med medlidande ögon).

 

Summa summarum gillar jag att bryta den regel som inte vill ha oss bland lokalbefolkningen på nätterna och hoppas att jag kanske får chansen igen innan hemfärd.

Allt Gott,

Maria

Kategorier: Livet i Burma; | Läs 1 kommentar. Lämna den andra kommentaren!

2013-12-05
11:55:00

Pyin Oo Lwin

För snart två helger sen var vi ute på lite äventyr med vår handledare William:

 

Torsdag kväll tar vi en taxi till busstationen som ligger en bit norrut i Yangon och vi bor ungefär så långt söderut man kan komma, centrum är alltså inte i mitten utan närmast floden. Jag har nog aldrig åkt i denna stad när det varit så mycket trafik förut. Vi satt i taxin i mer än en timme och stod still kanske hälften av den tiden. William väntar på stationen och har beställt platser på en välkontitionerad buss, önskar jag tagit med min tjockare tröja. Förutom kylan är det på hög musik ett bra tag även när jag tror många hellre hade sovit. Min natt på bussen blev ändå ganska behaglig då jag sov och bad om vart annat.

 

Fredag morgon kring klockan sex på mogonen kommer vi så fram till Pyin Oo Lwin, fd May Myo(Majstaden) som är en stad ganska högt uppe. Dit åkte många britter under sommaren när det blev för varmt i Yangon. Nu åker istället de rikare burmeserna hit med samma syfte. Ja, William hade förvarnat om att det skulle vara kallt men jag menar i burmesiska mått kan det väl ändå inte vara så farligt, så jag tog med min skjorta och linnebyxor och tänkte att det borde räcka. Icket! Det var iskallt när vi klev ur bussen! Eller ja kanske 18 grader... men fuktigt och KALLT!

 

Efter några timmars sömn under en varm filt och nudelsoppa till frukost vandrade vi iväg för lite sightseeing i staden. William ville visa oss en trädgård så vi gick de kilometrarna mellan hotellet och trädgården. Vi betalar in oss på "National  Kandawgyi Gardens" med lite inspiration från Kew Gardens i London om jag inte minns fel. Vi såg blommor, fjärilar, en apa, fåglar, svarta svanar och ett högt torn med 200 trappsteg. Vi skippade bambulot, pineforest och lite annat för magen kallade efter mat.

 Trots att jag är i ett ganska varmt land har jag inte sett mycket till blommor, men i denna stad var de samlade i olika färger.

 

 En av de coola fåglarna vi såg inne i trädgården.
Visst ser ni apan? Första och hittills enda "vilda" jag sett här i Burma.
 

Färden tillbaka till centrum var kanske inte mitt lyckligaste moment i livet då vi åkte i en vagn bakom en häst som kanske inte blev behandlad som en drottning direkt. Men vi tog oss tillbaka till hotellet och en lugn eftermiddag och kväll.

 

Barnhemmet åkte vi till på lördagsmorgonen efter en frukost under vilken jag blev frågat om jag var författare… Jomen varför inte. Men om alla som skriver i sin kalender är författare så finns det nog många sådana på vår jord. Tillbaka till barnhemmet, ett trettital barn och ungdomar bor på ett compound med Williams kusin med familj. Det var ett fint ställe och det var en härlig dag vi fick spendera lekandes med dem. Fotbollsbrännboll var nog höjdpunkten även om jag skrek mig hes på att försöka få dem att hålla reglerna. Why bother? Vad spelar mina regler för roll egentligen? De kommer ändå göra om och anpassa det hela efter eget huvud när vi åkt härifrån, vilket ju är bra för då passar det ju dem bäst. Jag har för övrigt ett fint litet ärr kvar från den dagen då jag ramlade när jag försökte stoppa en fotboll. Minnen för livet.

 

 Fryskull, det gäller att akta sig så man inte bli tagen och måste vänta på räddning.
 

Som så många andra ställen fanns det även där pagoder så på eftermiddan åkte vi till en gigantisk grotta, eller kanske snarare extremt lång än gigantisk. Buddhastaty efter buddhastaty gick vi förbi innan vi nådde längst in. Lite trött på dessa statyer har jag nog ändå blivit då man väljer att kolla på grottväggarna istället.

 

 En bit ovanför grottan fanns ett fint vattenfall och både Lina och Agnes gick ner för en närmare titt.
 

Lördag kväll och söndag morgon hade vi möte på barnhemmet med fantastisk lovsång och vi fick dela ett och annat. En bild som Agnes berättade om: Vill vi vara en sten eller en lerklump? Vill vi vara statiska eller formbara och beredda att formas av Gud?

Helgen i Pyin Oo Lwin var fantastisk och vi blev så bortskämda av fåra värdar och jag känner stor tacksamhet över att William tog med oss dit och att de tog emot oss där.

 

 Uppställning! Dags för fotografering.
 

Allt gott och hoppas ni vill försöka vara lerklumbar tillsammans med mig ;)

Maria

Kategorier: Guldkorn, Livet i Burma; | Ingen har kommenterat än bli den första!