Senaste veckan har varit full av "sista gången jag gör/träffar/ser..." och nu är det mindre än ett dygn innan flyget lyfter från Yangon. Kvällen till ära åkte jag och Lina hem till William på middag och upplevde en av mina bästa kvällar här i landet.
Till att börja med fick jag hjälpa till med maten. Inget svårt men att skala vitlöksklyftor tillsammans på köksgolvet kändes inte helt fel. Kanske skulle jag låtit bli stekpannan för den så fint stekta vitlöken fick en oh oh blick och lades på en assiett och en ny bunt åkte i tillsammans med resten av grönsakerna. De syntes heller inte till på matbordet senare...
Innan vi åt fick jag tre frågor från William och de översatte så att alla kunde förstå mina svar:
Vad har varit svårt?
Vad har varit bra?
Vad har du lärt dig/tar du med dig?
Jag fick förklara lite kulturella skillnader som jag inte riktigt förstod mig på och hur det var att komma hit. De lyssnade och kom med förklaringar på en del kulturella frågetecken. Det blev en härlig stund där vi kunde prata öppet och ärligt på djupet vilket jag verkligen uppskattade. Någon berättade att han vart rädd för västerlänningar och när jag fick frågan om hur många syskon jag hade(vilket kanske är bland det första man frågar innan man lär känna varandra och inte det sista man pratar om när ena är på väg bort...?) föll lite på plats kring hur det var svårt att riktigt knyta kontakter där i början.
Det blev en sån fin stund där och de bad för mig och jag kände mig riktigt ivägskickad i Guds omsorg
Sen maten, jag har sagt det förr att jag känt mig bortskämd här och den maten var otroligt god! Grillad majs har jag inte ätit på ett bra tag och det var så gott!l Fläsk/fisk/kyckling i olika former(fisk heter för övrigt samma sak som siffran fem,(varför fortsätter jag lära mig ord när jag är på väg härifrån?))
Frukt till efterrätt, (vad jag kommer sakna att aldrig ha långt till färsk ananas på gatan) fortsatt prat om allt och inget och en sista fotoshoot med allihopa innan det var dags för en sista biltur i Williams bil.
Nu är det bara att packa det sista, sova lite och ta farväl av denna storstad som jag kommit att kalla hemma senaste fyra månaderna.
Önskar er allt gott och Guds rika välsignelse över ert nya år!
Kram Maria
På väg hem från Pyin Oo Lwin stannade vi till i Mandalay några timmar innan vi tog en nattbuss vidare tillbaka till Yangon.
Trucken vi åkte till Mandalay var inte direktopackad... två meter grönsaksknippen uppåt som skulle lastas av vid en marknad och ett par kubikmeter innuti där även vi satt.
I Mandalay såg vi inte så mycket mer än busstationen och en bro. Men denna bro, "U-Bein's Bridge" var en 1,2 km lång gångbro som brukats i åratal av lokalbefolkningen. Bilder från bron pryder framsidan på min guidebok samt lonely planets South-East Asia bok, det jag vill få fram är att den är känd. Vi mötte busslaster med turister som, liksom vi, skulle gå på, ta kort på, ja se denna kända bron. Lyckligtvis gick det också lokala fiskare och munkar över bron mellan souvenir och snackförsäljningen. Jag fick ändå lite av en chock när jag såg så många västerlänningar på en och samma plats, något för mig fram tills då varit ovanligt. Som ni ser är bron byggd av stolpar och plankor, utan säkerhet alls på sidan. Men verkade inte vara många som ramlade i ändå, tur.
Under regnperioden är allt täckt av vatten men nu är det perfekt tid att plöja åkrarna. Inga traktorer här inte, det är oxar som gäller! Så mysigt! Drömmer mig smått bort lite till odlande och självhusållning.
Ungefär mitt på bron känner jag igen en munk som vi åkt förbi med hästvagnen från trucken. Han börjar prata med mig, vill lära sig mer engelska säger han. Brukar komma hit och prata med turister för att förbättra sina språkkunskaper. Vi småpratar lite medans vi går över bron i sakta mak. Familj, drömmar, fotboll, ja samtalsämnena seglar förbi. Han vill kunna lära barnen i sin hemby engelska men bor nu långt hemifrån. Jag funderar på vad som är annorlunda med denna unga man, hur det kommer sig att han valt ett liv som buddistisk munk. Han ville hitta frid sa han. Det blev ett möte mellan två människor från olika världsdelar, olika kultur och med olika tro. Respektfullt, ingen pajkastning. Jag fick nya tankar, vad spelar det då för roll vilken religion man hör till? Vi söker också frid, Guds frid i våra liv. Jag kan inte säga eller uttala mig om skillnaden mellan den frid de söker och vår Guds frid jag får leva med. Däremot tänkte jag lite att allt inte handlar om frid. Det finns så mycket annat som är viktigt i min relation till Gud, att fokus inte handlar om vad jag får ut av det utan att jag får leva nära i upp och nedgångar och i tillit till Fadern. En stor grej är också att jag tror på ett liv efter döden. Ett liv i himlen med Guds härlighet, fullt av kärlek och liv. Jesus sa i Johannesevangeliet 14:6 Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." Det är fantastiskt och även om jag inte förstår allt så får jag leva i tillit till en som gör det och vägleder mig genom livet.
Fantastisk solnedgång! "Shine Your light on us."
Allt Gott och Herrens välsignelse och vägledning denna afton,
Maria
Så var det plötsligt bara två veckor kvar av detta äventyr. Äventyret med Gud som tagit mig över halva jorden till ett land där inte mycket var som jag hade väntat mig. Jag har fått erfara motgångar och medgångar och lärt mig ett och annat om mig själv, livet och världen runt omkring. Imorgon väntar sista lektionen med mina fantastiska elever. Om en vecka är det julafton som jag ännu inte vet hur jag kommer fira. Mycket om de kommande två veckorna är oklart men de lär minst sagt gå snabbt och sen kommer jag va där igen, på flygplatsen där vi landade och jag var rädd att vi inte skulle komma in i landet med de papper vi hade. Nu kommer jag vara på väg åt andra hållet, tillbaka till Sverige och nya äventyr i Umeå och Ersmarkskyrkan. Jag har nämligen fått jobb där och det känns jättespännande att få vara med och tjäna Gud med det jag kan.
Ska försöka komma med lite summerande inlägg här också innan dess. Samla tankarna, minnena, erfarenheterna och sortera in dem på rätt ställe i mig så att jag även i framtiden kan dra nytta av allt jag varit med om här borta.
Under tiden ni väntar på mer hoppas jag att ni alla har en riktigt bra adventstid fyllt med massa glädje och kärlek! Inte minst älskar Gud dig! Och lite kärlek från mig kan du också ta med dig ut i resten av veckan!
Kram Maria
Idag är det ju som ni vet Lucia. 13 December och den där extra julkänslan borde ju infinna sig. Pepparkakor, lussekatter, knäck, ja listan på julgodsaker kan göras lång. kanske har ni tagit chansen och ätit något av det? Surprise, surprise, det har inte jag. Men, däremot har vi ändå försökt ta vara på dagen och göra den kanske lite speciell. Eller ja, vi firade med att gå till bästa wifistället och kolla på:
Hehe ja om ni ser lilla cirkeln i mitten så ser ni att det buffras. Det hände lite nu och då men trots det lyckades vi kolla på hela fem avsnitt och vi är ikapp Sverige! Woho! Vi passade också på att lyssna lite till fin Luciasång från Örebro. Det var ljuvligt om det än spädde på lite hemlängtan. Det här blir den första jul som jag kan minnas när jag inte firar i Holmsund. Det känns spännande och bra om än lite tråkit då det inte verkar vara så mycket speciellt firande här, men jag kan ju ha fel, hoppas, hoppas. Fast vad är det egentligen vi firar? Är det firandet i sig som är det viktigaste? Det känns som att det så ofta är massa press på att allt ska vara så glatt och alla ska komma överens och va tillsammans och det i sig är ju inte fel. Men vad händer när det bara blir en fasad, något jag bara vill ha för att det alltid varit så. Det blir för mig en jul back to basic, to Jesus, som ju är basen, grunden i mitt liv. Fatta så sjukt galet det är att Gud, som är så stor och mäktig, blir en människa. Vilken kärlek! Och den får jag ta del av varje dag!
Så lycklig och tacksam till Gud för det han gjort och det han fortfarande gör!
Om du någonsin tvivlar på att Gud älskar dig, lyssna till Bibelns ord. Det var av kärlek till dig och mig som han gav sin ende son Jesus till världen. Och det är inte lite det!
Önskar dig massa Välsignelse denna Luciadag och varje dag i ditt liv.
Kram Maria
När jag vaknade igår var jag inte lite förkyld. Utan mycket! Jaja, bara att bita i sura äpplet och fylla på med C-vitamin i kroppen! Vispade till mig nyponsoppa som jag brukar när jag är förkyld, även hemma i Sverige.
Måste ha hjälpt för lyckades på kvällen hålla i en lektion på 1,5 h och bara snyta mig en gång! :D
Och vilken lektion sen! Var inte direkt peppad innan men hade på begäran tänkt köra lite skillnad mellan formell och informell engelska så jag hade inte så mycket att tänka igenom och förbereda. Det är nämligen nu jag säger tack till mina gamla lärare för de braiga uppgifterna som jag sparat på min dator och har haft en del nytta av nu när jag undervisat här i Yangon. Hehe så lite har jag stjält idéer från Draggentiden. Mina elever ska nu skriva två brev, ett formellt där de söker ett jobb och ett informellt när de är i Sverige och hälsar på. Får se hur det går, hoppas det blir bra!
Sen till gårdagens krock. En ny elev var med på lektionen men redan när jag frågade alla "How are you today?" såg han ut som ett frågetecken. Vad gör man? Jag kan ju inte helt ändra inriktning från en hyfsad nivå av engelska till nybörjarnivå? Dessutom är det mindre än två veckor kvar innan juluppehållet så jag förstår inte riktigt varför de fortfarande tar in nya elever i klasserna. Hm krångligt men vad kan jag göra?
Dagens boktips: "Att leva helhjärtat" Tack till er som gav mig den!
Allt gott och glad advent!
Maria
Jag har mången gång hört berättas om när jag var fyra månader gammal, på besök i italien med mor min på morbrors bröllop. Mamma skulle byta blöja och i väntan på en ny sådan satt jag i en äldre dams knä. Ni kan ju gissa vad som hände, jo det är sant, jag kissade i hennes knä. Istället för att direkt hålla mig ifrån sig säger hon dock något som jag fått höra är ungefär: "Det är livets vatten".
Denna incident är något jag burit med mig och nu måste det finnas nån inbygd magnet i mig eller nåt. Först upp var under "Sweet December" kvällen då John, Williams son satt i mitt knä för första gången, givetvis ingen blöja, aldrig blöja, ingen har blöja. That's it! Han hade ändå bysor på sig men de stoppade inte mina byxor från att få sig en rejäl fläck. Livets vatten var det ja, tänkte jag och skrattade med då de runt omkring skrattade glatt. Till råga på allt hade vi firat hans 4-månadersdag tidigare under dagen. Samma ålder som jag varit...
Näst på tur är morgonen efter, under gudstjänsten. Jag sitter längst bak och där befinner sig även en liten gosse som jag börjar flirta med så fort jag får chansen. Denna gång sitter han inte i mitt knä utan står halvt och håller i mina båda händer, men en liten ström rinner över mina fötter. Tjoho!
Tredja gången gillt idag då jag sitter på exakt samma plats i kyrkan och givetvis finns det en liten gosse som jag såklart inte kan låta bli. Han kommer upp i min famn och verkar så glad och lugn. Jag tänker hur ironiskt det skulle vara om han kissade på mig. Det hinner inte gå många minuter innan han gör just det. En rejäl fläck över låret. Ja, livets vatten.
Jag berättar för mina vänner om hur så fort barnen kommer nära mig hamnar kiss på mig och de skrattar gott och säger. "They love you" Det är alltså definitionen. Så om du någon gång blir kissad på av någon behöver du inte oroa dig. De älskar dig, så enkelt är det bara!
Allt Gott,
Maria
Klockan är efter tio på kvällen den sista november och vi blir hämtade av William för att åka ut och fira in Sweet December. Klockan är efter tio på lördagskvällen och vi blir hämtade av William för att åka ut och fira in Sweet December. När vi kommer dit är några från församlingen där men vi väntar på ytterligare några som ska komma. De ska bara kolla klart på en Arsenalmatch, sen kommer de. Sagt och gjort kommer männen in och sätter sig också ner och vi väntar tills klockan närmar sig tolv och sjunger Stilla natt tillsammans, de på burmesiska, vi på svenska. Kanske ändå att vi kan få lite julkänsla hit till värmen. Fantastisk tradition att börja december med att samlas och be tillsammans. Önskar bara att vi kunnat dra ut på det lite och sjunga fler julsånger och göra det till en hel bönenatt.
Sweet December i sig är hela december som är en enda månad av julfirande och ses som ett utmärkt tillfälla att dela evangeliet på. Varför inte ta med en granne till ett julkalas så får de ju höra om Guds kärlek till dem. Så smart! Gud välsigna alla julfiranden, öppna människors hjärtan och tala till de söker dig.
Ingen nattvisit till North Dagon utan gröt. Inte vilken gröt som helst heller; kycklinggröten är det ju som gäller. Tips till den som tröttnar på att äta kyckling och ris. Koka ihop allt till en lös gröt så kan det ju bli smarrigare om man har tur. Har man otur blir man magsjuk av den. Okej jag ska inte gå händelserna i förväg eller utan bevis skylla på en gröt men…
Att leka är ett lite nytt koncept för burmeser tror jag. Visst, barnen hittar ju på saker men organiserad lek för ungdomar och vuxna är något högst ovanligt. Det började lite spontant med lite klappramsor och trummande på glas och fortsatte till att vi satt där i en ring mitt i natten och lekte lite smått tillsammans. Tyvärr hakade inte männen på utan satt och skrattade åt oss, inte otrevligt utan uppmuntrande men det hade vart kul om de kunde släppa lös lite. Dags för fotbollsmatch istället och jag hakade på och såg hela första halvlek av en Real Madrid match, inte den roligaste då de var ganska överlägsna, så jag lät i pausen tröttheten ta över och gick ner för att lägga mig.
Mitt i natten i ett hus fullt med människor, en ståtoa och en mage som inte vill behålla det den så vänligt blivit fylld med. Behöver nog inte vidareutveckla den meningen mer. Klarade mig ganska lindrigt och fick sen förbön på gudstjänsten(tror jag för helt plötsligt när det var tid att dela böneämnen hördes mitt namn och alla kollade på mig med medlidande ögon).
Summa summarum gillar jag att bryta den regel som inte vill ha oss bland lokalbefolkningen på nätterna och hoppas att jag kanske får chansen igen innan hemfärd.
Allt Gott,
Maria
För snart två helger sen var vi ute på lite äventyr med vår handledare William:
Torsdag kväll tar vi en taxi till busstationen som ligger en bit norrut i Yangon och vi bor ungefär så långt söderut man kan komma, centrum är alltså inte i mitten utan närmast floden. Jag har nog aldrig åkt i denna stad när det varit så mycket trafik förut. Vi satt i taxin i mer än en timme och stod still kanske hälften av den tiden. William väntar på stationen och har beställt platser på en välkontitionerad buss, önskar jag tagit med min tjockare tröja. Förutom kylan är det på hög musik ett bra tag även när jag tror många hellre hade sovit. Min natt på bussen blev ändå ganska behaglig då jag sov och bad om vart annat.
Fredag morgon kring klockan sex på mogonen kommer vi så fram till Pyin Oo Lwin, fd May Myo(Majstaden) som är en stad ganska högt uppe. Dit åkte många britter under sommaren när det blev för varmt i Yangon. Nu åker istället de rikare burmeserna hit med samma syfte. Ja, William hade förvarnat om att det skulle vara kallt men jag menar i burmesiska mått kan det väl ändå inte vara så farligt, så jag tog med min skjorta och linnebyxor och tänkte att det borde räcka. Icket! Det var iskallt när vi klev ur bussen! Eller ja kanske 18 grader... men fuktigt och KALLT!
Efter några timmars sömn under en varm filt och nudelsoppa till frukost vandrade vi iväg för lite sightseeing i staden. William ville visa oss en trädgård så vi gick de kilometrarna mellan hotellet och trädgården. Vi betalar in oss på "National Kandawgyi Gardens" med lite inspiration från Kew Gardens i London om jag inte minns fel. Vi såg blommor, fjärilar, en apa, fåglar, svarta svanar och ett högt torn med 200 trappsteg. Vi skippade bambulot, pineforest och lite annat för magen kallade efter mat.
Trots att jag är i ett ganska varmt land har jag inte sett mycket till blommor, men i denna stad var de samlade i olika färger.
En av de coola fåglarna vi såg inne i trädgården.
Visst ser ni apan? Första och hittills enda "vilda" jag sett här i Burma.
Färden tillbaka till centrum var kanske inte mitt lyckligaste moment i livet då vi åkte i en vagn bakom en häst som kanske inte blev behandlad som en drottning direkt. Men vi tog oss tillbaka till hotellet och en lugn eftermiddag och kväll.
Barnhemmet åkte vi till på lördagsmorgonen efter en frukost under vilken jag blev frågat om jag var författare… Jomen varför inte. Men om alla som skriver i sin kalender är författare så finns det nog många sådana på vår jord. Tillbaka till barnhemmet, ett trettital barn och ungdomar bor på ett compound med Williams kusin med familj. Det var ett fint ställe och det var en härlig dag vi fick spendera lekandes med dem. Fotbollsbrännboll var nog höjdpunkten även om jag skrek mig hes på att försöka få dem att hålla reglerna. Why bother? Vad spelar mina regler för roll egentligen? De kommer ändå göra om och anpassa det hela efter eget huvud när vi åkt härifrån, vilket ju är bra för då passar det ju dem bäst. Jag har för övrigt ett fint litet ärr kvar från den dagen då jag ramlade när jag försökte stoppa en fotboll. Minnen för livet.
Fryskull, det gäller att akta sig så man inte bli tagen och måste vänta på räddning.
Som så många andra ställen fanns det även där pagoder så på eftermiddan åkte vi till en gigantisk grotta, eller kanske snarare extremt lång än gigantisk. Buddhastaty efter buddhastaty gick vi förbi innan vi nådde längst in. Lite trött på dessa statyer har jag nog ändå blivit då man väljer att kolla på grottväggarna istället.
En bit ovanför grottan fanns ett fint vattenfall och både Lina och Agnes gick ner för en närmare titt.
Lördag kväll och söndag morgon hade vi möte på barnhemmet med fantastisk lovsång och vi fick dela ett och annat. En bild som Agnes berättade om: Vill vi vara en sten eller en lerklump? Vill vi vara statiska eller formbara och beredda att formas av Gud?
Helgen i Pyin Oo Lwin var fantastisk och vi blev så bortskämda av fåra värdar och jag känner stor tacksamhet över att William tog med oss dit och att de tog emot oss där.
Uppställning! Dags för fotografering.
Allt gott och hoppas ni vill försöka vara lerklumbar tillsammans med mig ;)
Maria
En sak som gäller i Burma är att så gott som inga utlänningar får affärsvisum längre än 70 dagar i taget. Det spelar typ ingen roll hur länge man vart här innan. Man får ändå bara 70 dagar i taget. Detta medför att man måste åka på visarun, dvs lämna landet för att få nya 70 dagar. Detta har vi alltså gjort nu och vi åkte till Thailand. Detta land som så många svenska familjer åker till och semestrar.
Vi åkte iväg till Koh Samet, en ö några timmar från Bangkok som verkligen var en turistö rakt igenom. Vita stränder, människor som går runt i badkläder för att få färg och restaurang på restaurang med allt möjligt. Vi hittade rätt billigt boende på direkten och begav oss sen ner till stranden. Första kvällen blev en skräckupplevelse då det från rummet brevid hördes en gråtande och skrikande tjej. Jag var ensam i vårt rum och visste inte vad jag skulle göra, om jag borde göra något alls eller så. Hon och mannen där inne pratade nämligen ryska och jag är inte så bra på det språket och visste inte vad som verkligen pågick. När jag dock klart och tydligt kunde urskilja ett Help me! Lämnade jag alla tankar på att plocka fram glasögonen och sprang själv skrikandes ut ur huset. Jag tänkte att om jag skriker så att nån hör märker någon i alla fall om vi blir dödade.
Så trevligt det är att vara i Thailand!
Jag blev inte dödad, inte heller den ryska tjejen blev det och jag är fortfarande inte säker på vad som verkligen hände i rummet brevid men mannen checkade ut kvällen efter och jag såg tjejen ett par dagar senare nere på stranden badandes och vid liv.
Annars var känslan jag fick av Koh Samet tomhet och konsumtion. Turister kommer dit och konsumerar sol, värme, bad, de lokalas bemötande, mat, utan riktig eftertanke. Semester ska ju vara att man får slappna av och ta det lugnt, allt ska vara perfekt. Men på vems bekostnad. Man märkte stor skillnad i bemötande från thailändarna mot burmeser men också bara mot hur det var i Bangkok när man gick lite utanför "turiststråken". Men visst jag satt ju också där i en solstol med en bananmilkshake i min hand, så inte är jag särskillt mycket bättre själv.
I Bangkok bodde vi i närheten av Koshanroad, backpackergatanmed mängder av billigt skräp. Kläder, väskor, smycken brevid ölställen med inkastare längs hela gatan. Men god frukt hade de. MANGO!!! Så gott! Mango, ananas och passionsfruktssmoothie gjord på yoghurt! Mums! Vi tog en trevlig tur med båt längs en kanal och strosade runt på marknader som lite liknade de här i Yangon. Välkända märken som inte får äran att nämnas vid namn här fanns det en hel del av och jag föll lite för många gånger för igenkännandet och köpte en och annan ätbar sak med känt namn.
Ja, hur ska man summera en sån resa? Det var inte direkt händelselöst på insidan av mig. Tankar, känslor mycket tid att reflektera.
Är otroligt glad över att vara tillbaka i Yangon igen! Hemma! Och resan hem var nästan det bästa:
Blev så sjukt taggad på flyget, dels för att vi skulle få komma hem men också för att jag satt och läste ur Jesaja. I min hand hade jag en penna och det blev väldigt mycket understruket. Jag tänkte på The Last Song(boken) när Ronnie frågar sin pappa varför han inte strukit under något om han ändå läste i Bibeln varje dag. Hans svar är så härligt; Det skulle sluta med att jag strök under allt. Lite så kände jag när jag satt där, mer och mer blev understruket och Gud är så häftig. Hur detta kunde skrivas långt innan Jesus kom WOW!!! Jag fick också en härlig utmaning eller tanke. Matt 22:37 Han svarade honom: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd."
Så mycket grundar sig i kärleken. Villkorslös kärlek! Vill man höra Guds röst, vill man ha vägledning, vill man förstå mer av Gud. Älska Honom, lär känna Honom, öppna ditt hjärta för Honom, be, sök, bulta. Ge inte upp. Tänk inte att "det är inte för mig" Gud älskar dig och vill bli älskad av dig. Glöm inte det! Det är ganska coolt att Han som skapat hela jorden bryr sig om din kärlek.
Gud, jag älskar dig och är så tacksam för att du älskar mig med!
Massa kärlek till er alla där ute i världen!
Guds Välsignelse!
Maria
Youth fellowshipdag
Denna lördag blev inte som de andra med en engelskalektion utan vi åkte till National Village, ett ställe där de byggt upp miniatyrer av de sju olika staterna i landet. Där skulle vi samlas och leka lekar med ungdomarna från de olika husförsamlingarna. Eller det var vad vi trodde. En del av ungdomarna lite väl unga och en del var dubbel ungdomsålder. Barn, vuxna, en och annan äldre farbror blandades helt plötsligt med ungdomarna och vi fick tänka om lite.
Vi började med lovsång, bön och jag delade om hur vi alla är en del av Kristi kropp och behöver varandra innan vi åt lunch tillsammans. Våra vänner hade varit uppe hela natten och lagat mat till över hundra pers. friterad kyckling och ris portionförpackat till alla. Wow! Sjukt impad att de höll sig vakna sen på dagen! (Jag som fortfarande var trött efter bönenatten...) Men de gick i tro och Gud gav kraft!
Höjdpunkterna skulle jag säga var äggkastningen och capture the cabbage. Ett gäng pojkar hade knappt behövt nåt ägg för de hade roligt nog med att ställa sig i en ring :)
Många skratt och krossade ägg senare var det dags för vitkålen. Vi lyckades dela in dem i någorlunda jämna lag men instruktionerna hade nog inte helt förmedlats genom språken. Ready! Set! Go! KAOS!!! Det blev rugby av det hela, folk slet och drog i kålhuvudena, folk slet och drog i varandra. Men kul hade de!
Så till sist ett gruppfoto, så många de var, och alla fick ändå inte plats.
Söndagen var det som vanligt lek med barnen men sen åkte vi till en annan församling, norrut. Man märkte att vi kommit mer bort från staden, mot grönare ängar. Där fick vi dela lite vittnesbörd, sjunga och leka tillsammans och äta lite kex och saft innan vi gick mot bussen som skulle ta oss ända vägen till downtown. Det tog sitt lilla tag och jag hann somna flera gånger innan vi till slut var hemma.
Då drog Gud genom tjejerna iväg mig till "Singsongservice" där jag fick fortsätta inspireras av dessa tjejers tro. De har knappt sovit något men Gud ger dem kraft och de snackar så naturligt frimodigt.
God gemenskap och massa skratt kan få sammanfatta söndagskvällen.
Måndag igen och jag visste att en av mina elever skulle vara borta på grund av exams. De andra två hade önskat mycket talking övningar så jag satte igång direkt. De fick berätta om sig själva för att sedan den andra skulle återberätta. Då gällde det att skärpa sina öron med. Det funkade ganska bra tyckte jag och fortsatte med "med andra ord" De fick dra ett ord och förklara det på engelska utan att använda ordet sig av själva ordet.
Tisdag och onsdag såg ganska lika ut som måndag, förutom på kvällarna. Tisdag gick vi ut och åt med tjejerna och planerade för onsdagen då vi skulle till Happy World:
Happy World var som en liten amusement park. Men den här veckan var det speciellt. Massa skådespelare hade klätt ut sig i Halloweentema och gick runt och skrämde besökarna. Roligast var nog dansshowen, annars är jag nog lite för bortskämd med att ha gått på en estetskola och generellt van vid lite proffsigare skådespel. Men roligt var det! Tjejerna var skrämda och jag gick omkring och log åt monstrena... Promenaden
När sedan torsdagen kom och vi var lediga gick jag till ett bönemöte där vi fick be för varandra och det som finns omkring oss. Även om jag inte förstår allt så känner jag hur Gud verkar i mig och i allt runtomkring. Så härligt!
Kvällen spenderades på tjugondenånting våningen ätandes alltför dyr middag med Wille med familj. Men fin utsikt var det och vi lyckades betala, om inte allt så en liten del i alla fall av notan som är näst intill omöjlig att komma åt när the Boss sitter vid bordet. Jag har inte lyckats än, men fortsätter försöka! Angående stället vi var på tänker jag att det är ett tillfälle för dem också att få uppleva det stället och utan oss har de ingen riktig anledning att gå dit.
Fredagen innehöll en spontanklippning av mitt hår som var rejält slitet i topparna. Annars tog jag det mest lugnt och fortsatte läsa Jesaja. Nu har jag bara tre böcker kvar i Bibeln olästa. Wihoo :)
Lördagen innehöll en lite för spännande engelskalektion. Vi drog nämligen över tiden med att leka fruktsallad och det blev ett abrubt slut när en av eleverna i en närkamp fick ett rejält jack i bakhuvudet. Vad gör vi? Det måste sys! Jag kan inte sy i någons bakhuvud! Där fick man en tankeställare. När vi är lite sjuka vill man direkt dra oss till läkare, annars vill man helst undvika det... men hon fick sina stygn och det blev inte alltför dyrt. Tacksam för det!
Jag ligger som en vecka efter men får se om jag hinner skriva ikapp lite mer...
Hoppas ni har det bäst och att Gud är med och välsignar er alla.
Nu ska vi iväg och ta farväl av vår kära vän som ska till Malaysia.
Allt Gott,
Maria
Jag vet att ni säkert undrar vad jag egentligen hållt på med här borta senaste tiden så här kommer en liten uppdatering. Vi spolar tillbaka klockan lite så luta er tillbaka den 25 oktober och ta del av veckan som gått i Burma.
Julen kom tidigt i år
Fredagen den 18 oktober landade ett flyg från Bankock här i Yangon. Med det flyget kom en väska. I den väskan låg en tygkasse. Innehållet i den tygkassen, ja julafton! :)
Tack till mor och far som plockat ihop och skickat med detta och Emelie som fraktat med sig ända från Norrland!
Det var inte bara fina presenter som påminde mig om julen just den här helgen. Buddisterna har två lite större festivaler som de firar. Den ena är vattenfestivalen då man kastar vatten på varandra, så det gäller att ha oömma kläder när man går ut, alternativt stanna inne. Den andra var helgens ljusfestival. Buddisterna offrade ljus vid sin budda vilket troligtvis ska bringa tur(okej jag erkänner, jag är ingen expert på buddism), dock missade vi ljuse på kvällen då vi skulle se detta vid självaste Shwedagon. Men vi fick ändå ta del av det som påminner lite om juletid, nämligen lamporna i fönstren. Det var inga 7 armade ljusstakar som hemma men blinkande ljusslingor och dylikt hängdes i fönster och i shoppingmalls. Fint när det lyser upp i mörkret. Ett och annat fyrverkeri har vi även sett så tankarna dras ännu mer till decembermörkret i Sverige.
En vecka med nya intryck
Det var inte bara paketen hemifrån som Emelie förde med sig. För varje gång hon reagerade på något nytt kom jag ihåg mina egna reaktioner på allt som var nytt och insåg att jag börjat vänja mig vid en hel del. Vi fick även för första gången åka buss själva ut till North Dagon(där församlingen vi är i mest befinner sig) vilket vi klarade utan alltför stora bussmissar och oenigheter vilket medförde att vi även dagen efter fick godkännande att åka själva.Att ha någon som kanske lite mer analyserar ens lektion bidrog till att jag själv började tänka efter lite mer vad och hur jag undervisar. Nyttigt! Blir nog en och annan förändring i innehåll kan jag tänka mig.
Annars var det en vecka med härlig gemenskap innan vi på torsdagen begav oss ut på äventyr.
Looking for lions by bike
Tidigt på torsdag morgon ger vi oss av mot bussen som ska föra oss till Bago, en pagodfylld stad två timmar bort. Istället för buss blir det dock tåg och lyxiga sådana, vilket innebar mjuka säten istället för hårda bänkar. (vilket uppskattades på den skumpiga tågfärden av en trött tjej.)
Väl där haffas vi av några som vill visa oss runt till alla pagoder och därmed tjäna sig en slant. Lite smått hungriga köper vi öppna bussbiljetter till hemfärden och hyr med deras hjälp varsin cykel. Vi hinner dock snappa upp att det i alla fall finns en pagod med en gammal stor orm i och en med lejon, det kan ju vara intressant att se, lägger det på minnet. Biljettmannen visar oss sedan vägen via busshållplatsen till en coffeeshop där vi intar en enkel brunch(nudlar och vatten). Ytterligare en man som vill visa oss runt till alla pagoder dyker upp men vi försöker hövligt men bestämd säga att vi inte är särskillt intresserade av pagoder utan mest vill cykla runt och se oss omkring. Sagt och gjort, vi beger oss mot en liten väg som följde floden och börjar cykla.
Inte så långt faret stötte vi på vägg och golvbygge. De omlottade bambulängder så det blev redo för husbygge. Se nere till höger.
Vi fortsatte längs samma väg en bra stund och tog en paus där Emelie och Agnes gick till en pagod och Lina blev bjuden på dricka av ett kortspelande gäng i olika åldrar.
När betongen och rötterna på vägen tagit slut kom vi fram till en rödsandig väg som sträckte sig ut mellan åkrarna. Vilken fantastisk upplevelse att få cykla längs denna vägen ut i naturen och se Guds skapelse, upplyst av en bländande sol.Vilken känsla! Tack! Lina har säkert lagt ut en ännu mer magisk bild på vägen, då jag istället bara sög in utsikten längre fram och präntade fast innanför näthinnan.
På väg tillbaka mot staden cyklade vi igenom lite byar och kom sedan fram till en fin liten damm där man inte alls fick doppa fötterna. Oops, det var dricksvatten. men fint var det!
Efter en liten paus med vätskepåfyllning begav vi oss mot ormpagoden. Vi cyklade på betonggator och genom en soptipp, uppför en backe och ner för nästa. Tillslut, efter att ha följt efter en turistpickup var vi alltså framme. Jag höll mig lite tillbaka, hade varken bästa nivån av energi i kroppen eller jätteglad åt ormar, men såg ändå en enligt guideboken över 100 år gammal pytonorm. Den var gigantisk och troligtvis neddrågad. Bara mat i magen och ett besök hos lejonen som fattades nu då. Maten prioriterades och det blev ris på första bästa restaurang med vegetariskt alternativ. Cykel genom stan mot lejonen. Till vår hjälp hade vi en handritad karta och hjälpsamma människor.
På vägen cyklade vi förbi denna fina gris. Den var gigantisk!! Skulle lätt få plats en motorcykel i den!
När vi kom till det som skulle vara rätt pagod ser vi inga lejon. Det som möter oss istället är detta:
Alltså lion och lying låter inte helt olika med burmesiskt uttal, jag lovar. Vårt sökande efter lejonen fick ett abrupt slut då vi mötte denna gigantiska budda som låg och solade. Endast ett besök på marknaden där frukt till hemresan, däribland en hel vattenmelon, inhandlades hanns med innan jag och Emelie begav oss mot busshållplatsen för att lämna tillbaka cyklarna och sätta oss på bussen som skulle ta oss tillbaka till Yangon. Istället för att hoppa på en buss däremot kom biljettmannen förbi med sin motorcykel som vi fick hoppa på och åka några minuter på tills vi kom fram till den verkliga bussen. Istället för middag åt vi frukt. En halv vattenmelon är ganska mättande ändå...
Bönenatt på förbjuden ort
Torsdag kväll, efter äventyret med cyklar runt i Bago, är jag lagom mör. Men har man gått med på att hänga på en bönenatt så har man. Det börjar bra, jag somnar till i bilen på väg till huset där västerlänningar egentligen inte får spendera en natt, vi får höra om denguemyggor som härjar och att de oftast är ett gäng utanför myggnätet när de brukar kliva upp på morgonen. "Men jag som inte har med myggmedel", tänker jag och ber att Gud ska beskydda oss.När man dessutom precis hört om en utlänning som åkt till Bankock för behandling blir man lite skrajsen.
Sen kommer den kanske bästa natten här i Burma!
Emelie har tagit med sig kakor och huset bjuder på solroskärnor. Det är en sån familjär stämning i hela huset, barnen sover på golvet där nere, några av tjejerna håller på i köket och donar, vi får hjälpa till lite innan vi går upp och sätter oss i en ring. Vi är ett femtontal personer samlade för att söka Gud och hans vilja för detta landet och våra liv. Vi börjar att be för varandra, en efter en runt i cirkeln. Sen börjar arbetet. Vi ber för DMM, för församlingsgemenskapen, de nyfrälsta och pastorerna/evangielisterna. Vi ber vidare för hela Myanmar(Burma), för regeringen, alla kristna, att Gud ska bereda marken och komma med revival. Vi ber för kontakten mellan Salt och DMM, för Emelie och hennes resa hem. Vi ber för oss volontärer, för framtiden med skolan när vi lämnat landet. Vi ber om helande för alla sjuka, frihet till fångar och hjälp till de fattiga. Så konkreta böner, så uppiggande, så direkt från hjärtat.
Vi tar en liten paus och går ner och äter kycklinggröt tillsammans på golvet, så härligt, innan vi går upp för att avsluta med att göra som Jesus. Tvätta varandras fötter.
Det var en speciell känsla att se dessa flickor bli betjänade, de som så ofta hjälper till, fixar och donar, få sätta sig ner och bli omhändertagna en liten stund. (Dock hängde inte kameran med utan det blev en bild när de, som så ofta förr, betjänar)
Någonstans under tiden vi delar denna gemenskap öppnas mitt hjärta så för detta landet och kanske speciellt de här människorna som jag får dela en sådan underbar tid med.
Efter detta tyckte de att vi skulle gå ock lägga sig. De hade bäddat så fint åt oss på golvet med varsin filt och myggnät! (Stort tack för det!) Några timmars sömn blev det ändå men jag vaknade ganska tidigt ändå utan att vara alltför trött. Det blev en mysig promenad med Samoy/Chitsan(en av tjejerna vi hänger med, kan vara den som är bäst på engelska, mycket tack vare 4 år i Singapore kan jag tänka mig) längs gatorna i North Dagon. Med tanke på att det var förbjudet för utlänningar att alls vara där för inte allt för länge sedan och att det fortfarande är förbjudet för oss att sova hemma hos folk är det nog inte alltför många som vart ute så tidigt och vandrat omring i den stadsdelen. Det är ganska häftig upplevelse och en bra start på dagen!
Att få dela tro med andra går över både kultur- och språkbarriärer. Vi tror på samma Gud som blev människa i Jesus Kristus. "Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära." Fil 2:6-11
Amen!
Var välsignade mina vänner runt om i världen!
Allt Gott,
Maria
Smatter, smatter, smatter. Blixtar och dunder. Det är dunkelt inne i lägenheten. Regnet öser ner utanför och skymmer solens ljus från att ta sig ner till oss. Man kan inte tro att klockan är halv elva mitt på dagen. Till råga på allt har strömmen gått så ingen hjälp därifrån inte. Kanske dags att tända ljus snart. Lina och Agnes sover. Agnes flyttade för några dagar sen in i det lilla sovrummet så nu sitter jag själv i rummet med min säng och soffgruppen. Det mullrar verkligen. Hoppas inte blixten slår ner här!
Nu ska jag försöka redogöra vad senaste veckan innehållit, det blir mycket att läsa men se det som kompensation för bristen på sådant tidigare...
Vi börjar med förra måndagen:
Jag och Lina hade som vanligt vår gemensamma lektion vid elvatiden men jag hade hört att jag kanske skulle få en klass på kvällen men den verkade inte bli av. Så jag passade på att ta det lugnt efter förmiddagslektionen. Ända tills jag får ett meddelande på facebook från Lina som då satt på ett café med telefonen och precis fått information om att lektionen visst skulle bli av. Vad jag mindes var det en äldre man som inte kunde så mycket engelska alls. Så jag skrev ihop lite av vad jag kunde komma på; Enkla fraser blandades med färger och nummer på mitt Word dokument och till klockan fem begav jag mig mot klassrummet. Minuterna går och men ingen kommer… Till slut kommer en, vad jag skulle säga 16-17 åring men mer troligt 20-25 åring, in och hälsar glatt. Inga problem med engelskan där inte. Eller han var i alla fall ingen nybörjare som jag väntat mig. Hjärnan går på högvarv. Vad gör jag nu? Ok Gud hjälp mig! Men berätta lite om dig själv, vart kommer du ifrån? Varför vill du lära dig engelska? Frågor är bra, då får han prata och jag tänka samtidigt… Intressen? Ja, till slut tog min fantasi slut. Vad kan man lära honom? Oregelbundna verb är ju alltid bra att kunna, vi kör på det. Blev att vi slutade lite tidigare men lyckades ändå improvisera en engelskalektion på drygt en timme.
Tisdag:
Tänkte att denna gången ska jag inte komma oförberedd och nu visste jag ju lite om nivån på engelskan. Väl där möts jag av William som introducerar den nya eleven. Jahopp tillbaks på ruta ett. Jag delar i alla fall ut verbtestet som jag förberett och de får berätta lite om det de håller på med och förklara varför jag ska lyssna på ett speciellt band alternativt varför man ska hålla på Chelsea i Premier League. Ingen lyckades helt övertala mig men tillsammans med fler oregelbundna verb var ännu en lektion på helspänn över.
Kvällen spenderades ätandes riktigt god pizza med Agnes och Lina och två killar som pluggade i Singapore. En av dem var från Kalmar, den andre från Madrid.
Onsdag:
Nu ska den här lektionen bli bra tänker jag. Gud hjälp mig och var med på den här lektionen. Bäst hittills tror jag. Kanske hade jag dock lagt ribban lite väl högt. Jag hade skrivit ut en artikel om tidig engelsk historia, kanske inte helt superrelevant eller enkelt att sätta sig in i. Men de kämpade på och svarade så gott de kunde på de frågor om texten jag förberett.
Torsdag:
Ska nog få ett eget inlägg med lite bilder. Utflykt på vår lediga dag.
Fredag:
Första brödbakningen! :)
Sen en eftermiddag spenderandes på ett café med bra wifi så laddade hem åtskilliga predikningar och pratade via skype med två saknade vänner. Såg även en liten snutt av Barnen i Bullerbyn när jag letade fortsättningen på Saltkråkan som vi tillsammans precis sett klart på.
Det skrevs även ett blogginlägg som helt försvann när jag konstant loggades ut från min användare.
Lördag:
Idag hade vi bytt tid på den fria lektionen till klockan 11. Innan den var det städning som gällde. Jag och Agnes passade då på att fly fältet till ett café där jag tidigare druckit väldigt gott kaffe. Höga förväntningar vände snabbt till stor besvikelse då den härligt nymalda smaken bytts ut mot mer sumpliknande sådan. Det finns ju värre problem på vår jord. Lektionen i sig blev bra med repetition av ätbara saker och fruktsallad med lite väl tävlingsinriktade burmeser.
Efter lektionen hade det letats rätt på en Hashrun, massa utlänningar som möts och åker iväg för att springa tillsammans. Jag har inte världens bästa kondition kanske och i kombination med den strålande solen så bävade jag lite extra inför denna tur. Vi åkte iväg med bilar över bron till samma lilla stad som vi besökt på torsdagen och skulle där följa pappersbitar som var utspridda i högar efter rundans gång. Tydligen hade det blivit lite fel med markeringarna för vi spenderade en bra stund på en golfbana. De var kanske inte superglada på oss och många var otåliga att få springa iväg. Mig gjorde det inte så mycket för jag fick ju vila upp mig lite. Blåsan fylldes upp och jag övervägde att sätta mig i buskarna mitt i golfklubbens näste. Jag höll mig i rädsla att de snabbt skulle hitta vägen igen och lämna mig kvar(hade hört om nån som blivit kvarlämnad nån gång och kände inte att det lockade).
Väl framme vid "beerstop"(ja kanske inte min favorit men det fanns vatten att tillgå) var jag bland de sista men var då tvungen att leta upp en intah(toalett/dass). Jag hittade en i närheten men väl tillbaka hade alla sprungit iväg igen. Jag såg ryggen av den äldre mannen som sprang sist med en flagga och satte fart efter honom. Väl ikapp var gruppen som gick där så jag passade på att byta till den, vilket var trevligare med tanke på att slippa stressa över att inte hamna sist och glömmas bort. När man gick fick man även mer tid att se sig omkring och hälsa på byborna som stod längs stigen och log. Framme vid slutdestinationen hade jag gärna åkt direkt till stan och mött upp våra burmesiska vänner som skulle till en galleria där en känd sångare skulle uppträda under kvällen. Men icke, det var dags för mer öldrickande. Jag lyckades undkomma ölglaset och slapp därmed duscha i den stinkande vätskan, drink it or wear it var deras princip medan alla andra stod i ring runtom och sjöng down, down, down, down. Summa summarum var det gött att få spring lite, härligt att gå och träffa nya människor vilket nog övervägde den inte alltför upplyftande avslutningen så det kan nog bli fler sådana turer endera lördagen.
Trött i benen och slut i huvudet blev det en tidig läggkväll för min del men Agnes och Lina åkte iväg på middag hos en av de ansvariga och de berättade att maten där var inte av det billigaste slaget.
Söndag:
Upp halv sju och iväg till kyrkan, William hade dagen innan sagt att vi inte behövde komma på förmiddan men jag trivs verkligen med kvinnorna på golvet pratandes olika språk och sjungandes lovsånger som jag nu smått börjar känna igen.
Kvällsgudstjänsten i en helt annan församling, mer lik Hillsong i miniformat, bjöd på ett Umeåansikte jag nog inte sett tidigare. Men det var behövlig predikan och kul att få höra lite norrländskt uttal då jag själv i princip helt tappat min egen.
Middag på Suzuki, börjar bli lite stammis där, med de tre skrattande tjejerna som är till vår glädje. De bor annars i klassrummet så de är inte långt borta när man vill hitta på något.
Måndag:
Gud förnyar. Längtan efter att gå mer i Guds vilja återkommer ständigt. Ibland innebär det att låta sig brytas ner lite för att byggas upp och vrida in skärpan igen.
Lektionen med mina två pojkar gick bra för de verkar tycka det är kul och jag hoppas de lär sig något, de kommer ju tillbaka så det verkar ju gott.
Andra brödbaket, gick lite sådär men resulterade ändå i ett gott men bränt bröd.
Tisdag:
Tredje brödbaket resulterade i första obrända brödet, dock en assiett sprucken och succén var tvungen att vändas i ugnen innan den blev verklighet. Annars mycket tid hemma vid datorn fixandes med brödinlägget och tankar inför framtiden. Lektionen resulterade med en improviserad uppgift: att skriva en liten berättelse med hjälp av de 20 nya verben vi gått igenom. Av sympati satte jag mig och gjorde detsamma. Resulterade i en inte alltför logisk saga.
Efter lektionen åkte jag med Ei Ei och Agnes för att leta reda på stickor och garn då det kliat i fingrarna ett bra tag nu. Väl på bussen meddelar kvinnan bredvid Ei Ei att marknaden där affären är stänger klockan fem. Nu började densamme närma sig halv åtta. Vi tar oss ändå dit så får jag se vart jag ska leta för hon jobbar typ alla dagar och till efter fem så jag tänker att jag ska leta på egen hand dagen efter.
Onsdag:
Sagt och gjort efter en supermysig frukost framfixad av Lina(TACK!), begav jag mig med Agnes(Lina var då och undervisade) tillbaka mot marknaden och lyckades hitta ett par stickor för 800 kyat(ca 5,60 kr) och två färger garn för vardera 1500 kyat(10,50 kr) inte illa! Nu återstår bara frågan vad jag ska sticka för något. Har lite tid på mig för det tar ett tag för mig att nysta upp dem.
På lektionen insåg jag att artikeln var lite väl svår. De hade fått välja ut några glosor som resulterade i ett litet test som jag tänkte skulle ta kanske en kvart, max en halvtimme. Det tog istället hela lektionen! :O
Efter halva tiden insåg jag att de inte riktigt förstått instruktionerna och inte kunde orden så vi gick igenom dem tillsammans på tavlan. Ändå lyckades de inte hinna klart med meningsskrivandet. Måste komma ihåg att ta mindre avancerad artikel till nästa gång!
Trött kväll innehöll bland resans sämre nudlar(dränkta i olja och lite fiskluktiga) och en desto godare passionsfruktssmoothie.
Gud låt oss överlämna mer i dina händer och tjäna dig i tro genom allt vi möter på vägen.
Allt Gott, Maria
Vi gör ett nytt försök(har dessutom tagit sen igår+ hela dagen idag att färdigställa pga massa bilder...)
Fredag var alltså dagen då jag äntligen försökte baka här i Burma. Några av anledningarna till att det tagit så lång tid var bland annat brist på mjöl, jäst och ugn. Men varför låta det stoppa sig? Förra lördagen fick jag till sist tag på mjöl(fullkornsvete till på köpet, fancy, fancy) och instant yeast(i pulverform) men kvarstod gjorde bristen på ugn. Det var bara att hitta en lösning på problemet utan att faktiskt gå och köpa en dyr liten sådan. Man tager vad man haver funkar lika bra!
Så här gick det till:
Fullkornsvete, vetemjöl, instant yeast och vatten blandades med lite salt i mellangrytan till en deg. Degen blev jag till slut rätt nöjd med men frågan var om det skulle jäsa...?
Det gick lite segt med jäsningen och jag blev lite less på den, så jag lät den vara på lite eftervärme på spisen.(tur det för insåg igår att jag använt kallt vatten, så det hade nog tagit sin lilla stund...)
Den lilla degen fick flytta över till lilla grytan där den fick jäsa lite till.
Så till ugnsbyggandet. Vi har en spisplatta som ger ifrån sig ganska mycket värme även i luften. Jag satte silen av metall upp och ner på plattan för att inte få en direkt stekyta på brödet.
På silen sattes grytan med brödet i
På med stora grytan ovanpå för att hålla värmen runt lilla grytan. Här fanns det alltså potential till massa varm luft runt deggrytan, om det bara blev tillräckligt varmt...
På med plattan på högsta värme och hoppas att det inte blir helt fel iaf...
Efter ett tag känner jag en liten bränd lukt och det ryker lite så drar snabbt ner värmen.
Där fick den stå kvar ett tag till innan jag tog bort det från spisen.
Här kommer resultatet:
Bröd! Fin höjd och allt. (lite hjälp från grytans väggar där?)
Dock blev undersidan en aningens för mycket bränd...
Men slutresultatet är jag otroligt nöjd med! Saknades bara smör.
Hoppas ni känner glädjen över detta fantastiskt roliga över hela jorden till vartän du är!
Allt Gott,
Maria
I onsdags åkte Agnes och Lina iväg till en stor guldig sten, (kanske skriver de nåt om det på sina bloggar?) Golden Rock. Efter sjukdom och äventyr tidigare i veckan kände jag mig lite off så jag stannade hemma i Yangon. Så efter lektionen begav jag mig ut på egna strapatser här i staden. Jag införskaffade lite kläder med betydligt tunnare bomullstyg än jag hade med mig. Skönt att ha nu när solen börjar komma fram mer och mer. På samma marknad blev jag bjuden på apelsinjuice av en burmes som suderat engineering i Singapore men nu var hemma och kurerade sig innan han skulle tillbaka och jobba där.
Torsdag och fredag är våra lediga dagar och för min del spenderades de mest tillsammans med min favoritsamling av böcker och brev. Härlig musik spelades runt runt i bakrunden. Tankar och funderingar kring framtiden flög runt i huvudet tillsammans med vänner som fick lämnas i större händer än mina egna. Fastnade för Romarbrevet och kapitel 12, speciellt vers 12: Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. Så klokt! Så peppande!
Jag passade också på att fixa lite grejer till lägenheten som lådor att stoppa saker i för att få lite ordning i väskan, en skål(hedde sönder en i onsdags, så jag tänkte ersätta den) och en kudde som jag nu idag har tagit ut lite stoppning ur(alla kuddar här är stenhårda och tjocka så har sovit med min nackkudde fram till nu för att undvika nackspärr).
Lördagmorgonen blev en lång sovmorgon innan det var dags för engelskalektion igen. Däremot kom det inte ett gäng tjejer och städade innan. Kanske måste vi lära oss att städa och tvätta själva framöver? Tvätta gör vi i för sig redan men sopning av golv har vi lämnat helt i deras händer. Efter lektionen gick jag och åt med EE för att sedan leta reda på mango(läs nedan varför). Så vi tog en taxi norrut och kom efter ett tag till ett City Mart, vad som skiljde detta mot andra närmare centrum vet jag inte men, men. Till min besvikelse fanns det endast små pluttar till mango men lyckan var snart tillbaka då jag hittade mjöl! Och inte bara vitt mjöl utan fullkornsvete och nåt slags jästpulver. Så har ni tips på hur man bakar bröd med endast en platta att tillgå, tips uppskattas!
Jag hittade också pasta för inte alltför mycket. Så till middag införskaffades tomater, vitlök och lök. Saknade bara basilika! Hoppas få hit lite frön så kanske det kommer bjudas på färsk basilika här i boningen.
Idag hängde vi som vanligt med barnen men sen fick vi vara med i den församling vi besökte först. Fick dela lite tankar kring Rom 12. Var riktigt kul att nu känna igen en del som var där. En del är våra elever och en del har vi stött på i andra sammanhang kring kyrkan.
På eftermiddagen hade Lina flirtat lite med vår vakt så han lät oss komma upp på taket och titta oss omkring! Vilken utsikt vi har! Tråkit bara att det är låst dit upp så man kan inte gå upp och sätta sig när man känner för det. Hade vart perfekt ställe för odling annars!
Kvällen spenderades på Full Gospel Assembly, med möte på engelska där vi mötte ett gäng britter som vi hängde med och åt middag med. Härligt gäng som är här två veckor och hjälper till och besöker olika barnhem.
På fruktsidan: först angående mangon, är lite ledsen. Det går inte att hitta längre. Säsongen är över. Finito! Det som var så gott!! Tröstäter annat istället: Banan äts i massor och är här otroligt gott, speciellt i gröten på morgonen! Avokadon jag åt idag var god men lite vattnig och inte sådär krämig som den kan vara. Apelsin, eller miniapelsin(skulle kalla det satsumas/mandarin) finns det också lite var stans. Gott och smidigt att äta när man är sugen på nåt. Äpplen känns inte lika exotiskt men finns här också. Gott att steka och äta!
Dagens nya fras på burmesiska:
Pajataking kongchi pebati!
Gud välsigne dig!
Maria
I måndags och tisdags hängde jag och Lina med Björn och Peter ut och evangeliserade. Så konkret. Vi kommer till en församling, delar vittnesbörd och undervisning. Okej, det var mest Björn och Peter som stod för det men det var kul att få utmanas lite! Därefter frågas om nån vill ta emot Jesus för första gången. Vad härligt! under dessa dagar har kanske ett tjugotal personer överlämnat sina liv till Gud. Vi fick be för dem var och en innan det var dags att be för sjuka. Att bara sådär be för helande. Tack Gud för att du helar. Jag vet inte om det var någon konkret som blev helad men människor blev berörda av Gud och överlämnade sig till Honom.
Vi besökte även ett barnhem där massa glada barn mötte oss och vi överöstes av gåvor. Blommor, frukt, en virkad börs. Och inte minst massa leenden. Nu fick jag plocka ur minnet från Alternatiden. Gud ser till vårt hjärta!
Björn och Peter tillsammans med en del av barnen.
Denna unga pojke satt ett par rader framför mig i fredags och nu fick vi besöka hans församling. Det var kul men vet inte om han kände igen mig.
Man kan möta allt möjligt på vägen framför sig. Först sprang dessa ifrån oss. Sen mötte de en vagn med blivande väggar på. Då vände de hastigt tillbaka mot oss och sprang sedan av vägen. Vad är det för slags fåglar månne?
Det är så fantastiskt att få vara Guds händer och fötter på jorden! Vilken inspiration det har varit att få hänga med dessa två män runt och prakticera det så konkret.
Önskar och ber att Gud är med och vägleder er alla genom livets upp och nedgångar!
"Detta, är min längtan, bara dig, dig, dig, dig, dig, Jesus."
Allt Gott
